Tårar för inget..
Nu är jag på botten, har svårt att tänka mig att det kan bli mycket värre just nu.. har en otrolig hemlängtan, en känsla som jag tidigare aldrig upplevt på det här sättet. Jag menar när jag tänker efter har jag aldrig varit ifrån familj, vänner, Daniel eller hästar mer än två veckor tidigare. Och då har det varit på typ konfirmandläger, där man varit omringad av glada människor och alltid haft någon man kunnat prata med. Jag känner mig så ensam och det hjälper ju inte att det inte känns hundra här hemma, stelt och kyligt är orden... Jag saknar alla och allt som har med Sverige att göra. Jag förstår hur bra man har det hemma, för det är sant. Skulle göra mycket för att få sova en natt i min egen säng. Nu kan det väl inte bli mycket värre tänker ni? Jo för jag har kräksjuka… Ingen som kan pyssla om mig och typ ingen mat i kylen.. ensam och mår skit, har inte fått behålla någon mat och kan knappt stå på benen. Men värre blir det för vi har inget varmvatten, varmvattenberedaren gick sönder i torsdags och det betyder ingen dusch för min del. Så det är så nuläget ser ut och jag börjar gråta för ingenting.
Jag säger bara tacka vet jag skype, om jag inte hade haft det hade det varit för jobbigt. Har pratat med mamma, pappa och Jenny idag och de är underbara, jag älskar er verkligen även om jag kanske inte alltid visat det där hemma. Om 21 dagar kommer Daniel och jag räknar sekunderna till dess..
